ATT TA ANSVAR ÖVER SIG SJÄLV

Senaste veckan har det varit hästjobb från tidig morgon till sen kväll. Det är helt fantastiskt att få göra det man vill hela dagarna. Det har i och för sig inneburit bilfärder från Skanör-Falsterbo till Balkåkra, Skurup Hjortholmen till Lilla Allarp. Lastehäst, bockehäst och gammal häst. Att få arbeta med andras hästar gör en oerhört ödmjuk. Hästägare lägger ansvaret över sina älskade djur i ens händer och förlitar sig på att man ska veta vad man gör, att man gör det bra och att där blir resultat.

Jag har fått äran att rida en 19 årig hingst. En vit springare som har varit med om allt, ja, det har han berättat för mig. Han är riden på tjurfäktningsarenor i södern och visat upp sig på olika arenor runt om i Europa. Denne vackre gamle man väntar in mig att hitta "knapparna" och när han har burit runt mig i 30 minuter börjar han med passage vilken knapp jag än trycker på - han gör så när han är färdig!

Ett sto har berättat för mig hur fruktansvärt det är att sitta fast i hästtransporter, att hon hellre flyr om det sätts press bakom henne och att hon har svårt att fokusera på en sak i taget, hon har bett mig ta henne genom obehagligheterna och vara tydlig och koncekvent och utan våld varken psykiskt eller fysiskt.

Ett vackert litet 3-årigt sto har skrikit högt att linor bränner hennes hasor om man drar dem runt henne, hon har förklartat, om än med mycket stora bokstäver, att hon tar fighten om man blir arg och hon vill bara överleva, precis som alla andra underbara hästar här i världen.

Man läser med fasa att våldet har ökat för våra hästar. Samtidigt läser man i tidningen Ridsport att hästägare får djurförbud eller nedstängda stall för att stallgången är för smal. Samtidigt ser jag en familj bokstavligt talat pryla upp deras häst på transporten och samtidigt som de har en lina snurrad runt bommen fram i transporten.. samtidigt som jag hör om hästägaren som inte gav sin häst mat på 4 dagar för att den inte skötte sig när den skulle gå in och ut från hagen med andra i stallet och samtidigt som jag hör om den kände uppfödraren som inte avlivar sina två gamla ston, bra bit över 20 år, för att han inte har pass på dem och då kommer det att kosta en "massa pengar", de får sonika halta ut i hagen och bokstavligen ligga ner där tills de tas in igen.

Hästmannen blir av med sina hästar och en man i Norra Skåne får böta 2500kr för att det hittades två hästkadaver i hans hage och en veterinär har blivit fälld för djurplågeri.

Nå, samtidigt läser och hör man att, av någon outgrundlig anledning, de som vågar föra hästens röst, de som står på sig och anmäler och uppmärksammar djurplågeri och våld blir påhoppade av medmänniskor(?) för att de är fula som säger hemska saker om andra människor.

Vart ligger ansvaret? Barn gör som vuxna gör - inte som de säger. Vuxna ska inte gå emot bättre vetande och det sunda förnuftet bör råda. Kunskap kan ALLA ta till sig. Med förståelse, kunskap och en stor portion självinsikt är jag övertygad att psykiskt och fysiskt våld inte behöver förekomma längre i vårt fantastiska Sverige.