En lördag eftermiddag

Telefonen ringer och jag hör en desperat skakig röst: - Jag hoppas du är hemma? frågar rösten. Jag förstår att något har hänt och i bakgrunden hör jag hästhovar mot asfalt. Jag tittar ut genom fönstret, regnet öser ner, vinden har mojnat men det börjar bli mörkt. Ett sådant samtal vill man inte behöva göra -  eller ta emot. 

En häst har lagt sig i transporten. "Lagt sig" kan betyda många saker; har den halkat, behövt trampa om och tappat balansen? Blivit skrämd av den andra hästen och velat flytta sig undan? Eller har "mottrycksreflexen" kickat in? Stått för trångt? För hårt och kort uppbunden? Frågorna var många. 

Vi är många som tar för givet att det är bara att lasta hästen så lär den sig att åka. Det är många av oss hästmänniskor som har våra egna små trick om hur vi tränar hästen både till skänkelvikning och att lasta sig själv. Vi är säkerligen en hel hög som har både erfarenhet och tips på hur hästar både bör lastas/lasttränas och åka. Vi utgår från erfarenhet och kunskap. Sen är vi många som tänker, vänder och vrider på tankarna, har många strategier och en hel del planer när det väl ska lasttränas/lastas och åka.

Jag blir främst rädd när jag hör om förslag på sociala media att en halsrem ska på - denna rem ska sedan bindas fast med rep (eller grimskaft) - alltså så att hästen verkligen inte kunna komma loss - från bommen fram. De olika förklaringarna till att detta "bör göras" är många:
- Då känner han att han sitter fast - och står still, även om han kan ha lite bråttom ut.
- Då lär han sig att det inte är lönt att bråka - han får lösa det själv. Lägger sig ner gör det ju bara en gång.
- Det har jag gjort med alla - fixar dom inte det så är det inte en häst för mig.
- Så gjorde man alltid förr - varför skulle det då vara fel nu?

Låt mig först få poängtera att bommarna fram förr var fasta. Oftast fastsvetsade i själva karossen. Det är de INTE idag. Idag har de flesta hästtransporterna bommar fram som kan släppas ner utifrån. Vad jag framförallt är förundrad över är att vi - de intelligenta och rationella människorna - inte tänker på hur bommen fram är monterad i transporten.  

Det stämmer att vi i vår tradition och hästkultur i de allra flesta fallen - förr alltså - lärde det väl avvanda fölet att vara uppbundet. Det är fortfarande många stuterier och tränare som vet hur man lägger upp den här träningen på den unga hästen. Det finns tyvärr alldeles för många som inte vet hur man kan lära en häst att "sitta fast". VI saknar kunskap och det vi är så snabba på att slänga ur oss - vi hästmänniskor - "det sunda förnuftet". Nu ska jag inte vara den som är den - naturligtvis kan det finnas en häst eller två som fixar sin halsrem (alldeles för kort bundet) i en transport. Halremmar har också varit en del utav vår tradition och hästkultur. Är du född på 60-talet eller senare och spenderade tid på en svensk ridskola, då har du säkerligen sätt många hästar med halsrem i spiltan. Idag står de flesta hästarna i en box..

Det är på tapeten - hästvälfärden. Aktörer från alla håll och kanter slåss om ordet och hur orden ska sammanbindas för att få det att låta så bra som möjligt. Det ska "kännas rätt" när man läser en text. På 90-talet blev vi översköljda utav utländsk litteratur från världens hörn. Vi blev influerade. Influerade utav texter och bilder som "talade" till oss. Och inte sällan blir där en krock mellan inlärd kunskap, tyst kunskap och kritik mot diverse "metoder". Metoder utifrån traditioner och kulturer från olika länder. Betraktandet och bemötandet kan se olika - men även lika - ut. Den stora frågan dyker dock alltid upp; Vem har rätt och vem har fel? 

Jag är rätt säker på att någon som läser den här texten har sett människor piska in, vinscha in och rent allmänt bete sig allt annat än "bra" ur ett hästvälfärdsperspektiv, när det kommer till lastning av häst. Rättfärdigandet kan uttryckas med;
- Den ska minsann lära sig!
- Den här är ett j-kla a__ och "ska ha det",
- Den ska inte dominera mig,
- Den ska inte komma undan, den ska inte....den ska göra som jag säger!
Vi har då med andra ord valt att lägga ansvaret på hästen samtidigt som vi ser hästen som en lägre stående varelse. En varelse som vi säger att vi älskar - men den ska göra som jag säger. 

På något sätt flyger vårt säkra kort - det sunda förnuftet - ut med gödseln när vi mockar. Eller, ofta kommer vi på lysande saker när vi mockar ;) så det är väl när vi träffar andra och börjar diskutera det som vi måste slå oss för bröstet och poängtera vad vi kan. Tänk, så svårt det är att vara människa. I synnerhet hästmänniska. Det är som om vi bär runt på en tung ryggsäck med föreställningar om hur det BÖR vara - att vara en hästmänniska. Och det sätter krokben på oss i många lägen.

Telefonsamtalet så här en sen lördag eftermiddag var inte roligt. Är någon skadad? Vart är ni? En telefon med lite batteri kvar finns med. Jag tar med mig hjälm, reflexvästar, telefon med extra laddare, Duallygrimman (! ja, man är lite yrkesskadad) och en lååååång lina (!ja, man är lite yrkesskadad). Jag ber dem åka iväg med den andra hästen som står kvar i transporten. Kör den till hemmet och kom tillbaka med transporten. Samtidigt lägger jag ut en blänkare på sociala media för att se om jag kan hitta en B-korts lastbil sent en lördag. En lastbil har mer plats för en häst som "lägger sig" och det är helt klart mycket enklare att få ut dem om de nu "råkar lägga sig ner". 

Genom lantbrukslandskapet i regnigt mörker möter jag den förtvivlade rösten. Vi löser det här säger jag. Det visar sig att det aldrig hänt tidigare. Rätt lastat, van att lasta och åka, rätt uppbundet (nej, ingen halsrem här), ordning och reda. Jag säger att oavsett varför det hände så ska hästen få komma hem - och det är bra om alla är helskinnade när vi väl är framme! Där finns såklart även en stackars förare som har sitt lilla trauma. Det var inte körningen som gjorde det - hen körde hur bra som helst. Men det går inte att bortse ifrån att alla som är involverade i en olycka har ett behov att förstå, processa och landa i situationen som hänt. Det gör vi människor på liknande men olika sätt. Det allra svåraste för oss hästmänniskor är såklart hästen - vad vi faktiskt utsätter dem för. En balansgång - en evig balansgång. Vetskapen att hästar associerar situationer med ljud, rörelsemönster, lukter och bilder, ger alltid en retning på nerverna hos mig, om en häst varit med om en olycka. Sannolikheten att det händer igen är svårkalkulerad ibland - och klockrent 100% andra gånger.

Jag vill passa på att TACKA alla Ni som återkopplade på blänkaren på Hästfolk Skåne på FB. Stort Tack. Det löste sig. Vi fixade det. Det blev bra. Nu återstår bara processandet med allt; varför? hur? varför? varför? men...och några varför till. Så är det att vara människa. Hästen har det mycket lättare - de slipper stå och tänka på alla hemskheter och framförallt så slipper det tänka: TÄNK OM....