Hur jag än vände och vred på det hela så blev det en lång livshistoria - man kan alltid sluta läsa vid tredje kolumnen, annars får Ni hela livshistorian här:

Jag började min ”bana” på Malmö Ridklubb 1972 och hade förmånen att träffa en häst som var lika gammal som jag, nämligen 5 år och hon hette Frida. Jag tror att det var Frida som satte ”cowboy” tankarna i huvudet redan då för hon var grå och vit och jag har tydliga minnen från barndomen då jag hellre lekte cowboy och indian än med Barbie dockor och hoppa hopprep!

Det blev naturligtvis ridläger sommaren efter och här träffade jag en underbar liten shettis hingst som hette Pontus som faktiskt stod på betäckning under sommaren! Om det nu så här i efterhand var så säkert att para ihop en betäckande hingst och en 6 åring får vi låta vara osagt, jag var lyckligt ovetande men man skulle kunna säga att jag har ”tidig hingstvana”!

Åren på Malmö Ridklubb har naturligtvis stöpt mig  - Birgitta Magnusson fick mig att förstå från första början att man alltid ska ha kul och sen fick vi  förmånen att ha en ridlärare, Eva, som hade stora förhoppningar på ridskolans både elever och hästar och startade upp ett par hoppgrupper under tidigt 80-tal. Vi tävlade flitigt upp i 1.20 på den tiden och hade fantastiskt roligt. Varje år blev det ridläger och jag hade även förmånen att ha släktingar med mycket hästar och döttrar som hoppade. Jag var nog ett mycket ”enkelt” barn runt hästar – jag gick i min egen lilla värld och hade aldrig problem med bitande eller sparkande hästar. Idag kan jag se samma sak bland barn – de bara är och vi vuxna tenderar att lägga in både det ena och det andra mellan raderna och skapar som sagt både det ena och det andra!

Efter studenten flyttade jag till London 8 månader och sedan vidare till Mallorca där jag red med turister en hel sommar, både på hästar och åsnor! Det kommer en dag då åsnorna kommer tillbaka in i mitt liv, det är jag övertygad om. Gud så roliga de är! Favoriten var Haloho, en liten åsnehingst som skulle motioneras på nätterna för på dagarna stod han bara och skrek efter flickorna!

Sen bar det iväg till Frankrike ett år där jag naturligtvis red varje vecka. Kärleken tog mig över Atlanten och jag flyttade till Las Vegas av alla ställen! Första inköpet var en fullblodsvalack som hette Vital Axe, en 5 åring som inte gjorde sitt på banan. Vi startade i ett par ”Hunter Classes” och hann även med ett par tävlingar i Avdelningsridning som var mycket populärt. Alla lagen var mycket noga med att hästarna skulle ha samma färg, men hästar bytte ägare och nya hästar kom in så till slut var det ohållbart med ”färglagren”!

Det var under denna tid mellan 1989-1992 som jag först kom i kontakt med den vilda mustangen. Jag arbetade på Ceasars Palace Ranch, kasino ägaren var en av dem som startade upp IBM, en adoptionsbyrå för just vilda amerikanska mustangen.

Under denna tid fick jag se hur man ”break horses” – ingenting jag nånsin kommer att vara delaktig i. Det innefattar att surra fast hästar, binda upp deras ben eller ”hobbla” dem, kasta saker på den uppbundna hästen för att den ska bli avtrubbad och låta dem stå utan vatten(!) så att de vill komma till en. Detta är fortfarande vanligt och tyvärr har det tagit sig över atlanten och det finns ett par olika ”mildare” varianter – Tro inte för ett ögonblick att en häst, ett flyktdjur, ett bytesdjur inte blir förstörd eller knäckt av detta sätt. Ni kan få argumentera hur mycket som helst – jag har varit där, jag har sett det och jag har hört ursäkterna.

En utav de människorna som gjort stor intryck på mig var Edward Smith från Idaho. Han flög in till Green Valley Farm varannan vecka och höll lektioner för dem som hade sina hästar uppstallade här. Alla hästarna (utom min fullblodsvalack) var Holsteiners eller Hannoveranare importerade från Tyskland.

Jag började rida för Ed - han var gammal (70+) rodeoryttare och hade även jobbat i Lipizza under några år på 70-talet och ridit in hingstarna innan de gick till Spanska Ridskolan. Jag kan ibland känna mig som Mark Rashid när jag tänker tillbaka. Oavsett vad jag frågade ställde Ed alltid en fråga tillbaka. Han gav mig möjligheten att tänka själv. Tänk om man hade haft sådana lärare i skolan! Ed tyckte att jag skulle leta upp en man vid Monty ”nånting” eftersom jag alltid ifrågasatte mycket av det jag såg i kulturen av hästhantering i USA. Ed sa alltid –There are good horsepeople and there are bad horsepeople..

Jag red även i The Royal Lippizzanar Show – stationerad på Excalibur Casino & Hotel och här föll jag pladask för en P.R.E hingst vid namn ZanZibar Alltalaia. Vi red 2 uppvisningar 6 dagar i veckan med 12 hingstar tillsammans och vi hade totalt 21 hingstar att ta hand om. Vi hade också fantastiskt uppträdande av Gaylord Maynard som var den som startade Arabien Night Show i Florida på 60-talet och Gaylord hade även en hingst som gjorde reklam för Pepsi under 70 och 80-talet. Det var av honom och hans dotter Stacey som jag lärde mig ”klicker training” och ”showmanship” i frihetsdressyr och ”modellering”, ett sätt att träna hästar att stå i en ställning alldeles stilla. En liten Sidekick till detta är att det är fantastiskt bra träningssätt med hundar, i synnerhet om man ska träna dem för utställning!

Efter ett par år i USA flyttade jag tillbaka till Frankrike och hade tur ridning i Camaurge under en sommar. Jag träffade underbara hästar under denna tiden och blev väl insatt i hur man tränar fram bra tjurfäktningshästar(!) men också de fantastiska gamla gubbarna ute på sina rancher som gjorde ett ypperligt avelsarbete med Camaurge hästen.

Så fick jag då den där boken Mannen Som Lyssnar Till Hästar av min syster en jul – jag reflekterade över namnet Monty Roberts och insåg att det var honom Ed hade pratat om nästan 10 år tidigare. Jag hade fått Mannen I Mitt Liv – hästen CD några år tidigare och så här 14 år senare är jag väl medveten att CD ( ett HELT kapitel för sig själv!!) har lärt mig allt jag kan, förutom i text, här var det Monty Roberts som såg till att få ner det i ord till mig. CD gick från 90cm till 1.30 med 36 nollrundor i rad – en stjärna och själsfrände som idag är 20 år och fortfarande kräver perfektionism från min sida.

Jag tog chansen och åkte till USA och Flag Is Up Farms med början i en Introduktions Kurs i Join-Up´s koncept och metoder och så här 6 år senare är jag en av Montys Instruktörer. Det har varit en mycket lång resa, med många insikter och rannsakan av ens egna handlingar genom åren – jag hoppas jag kan dela med mig i kommande Blogg!

Idag är jag, än så länge, den ende som får lära ut Join-Up´s koncept och metoder i Sverige. Min förhoppning är att det finns en instruktör på varje ridskola i hela landet innan jag dör!

Min utbildning grundar sig på Antrozoologi, dvs interaktionen mellan djur och människa och den tyngre utbildningen ligger på hästpsykologi. Jag håller kurser och clinics i båda delar runt om i landet och har även det senaste åren arbetat med equiterapeuter och veterinärer i Norge, Finland och Ungern. Varje år reser vi Instruktörer runt med Monty Roberts till världens alla hörn för demonstrationer och arbete med hästar, både gröna och hästar med problem.